Artikel av Bernt Gustavsson: Vad är skönlitteratur till för?

Vad är skönlitteratur till för?

Om motiveringar för användning av litteratur i utbildning

 

Skönlitteratur används på olika vis i olika former av utbildning. Motiven för varför och på vilket sätt den är ett kunskaps- eller bildningsmedel är många. I det reguljära skolsystemet är det ett enskilt ämne, eller en del av ett ämne, oftast svenska. Så har det varit länge, i stort sett ända alltsedan skolans uppkomst. Men det är olika former av litteratur och berättelser som dominerar under olika tider. Under merparten av skolans historia har bibliska berättelser dominerat och ofta då varit en del av ämnet kristendomskunskap, senare religionskunskap. Denna begränsning till att vara en del av ett ämne, eller att ha en marginaliserad ställning i skolan möter kritik och framställning av alternativ. I Litterära föreställningsvärldar (2005) visar Judith Langer hur litteraturundervisning skulle kunna gå till, om den fick en mer central plats på läroplanerna. Litteraturen hjälper oss att undersöka tillvaron ur olika perspektiv. Genom att utforska horisonter gör man det okända personligt känt och möjligt att föreställa sig. Vid bearbetningen förutsätter det dialoger som ständigt håller horisonterna öppna så att allas röster kan komma till tals, särskilt de marginaliserade.  Langer hävdar att litteraturen kan göra oss till bättre tänkare, men det förutsätter öppna kulturella konflikter och att byggandet av föreställningsvärldar får en mer central plats i skolan. De begränsade förhållanden som Langer pekar ut i sina undersökningar om skolan hänvisar oss till den vidare användning och mer centrala ställning som skönlitteraturen har inom alternativa utbildningar. Inom vuxenutbildningen följer grund- och gymnasieutbildningarna skolans tradition, medan folkhögskolor och studiecirklar har en större frihet att välja innehåll. Här har öppenheten och möjligheterna att fritt välja kunskaps- och bildningsmedel varit större. Det tydligaste exemplet är den betydelse skönlitteratur har haft i de svenska studiecirklarna. Den formulerades både till innehåll och form i relation till och delvis mot skolan. Studiecirkeln uppstod i formell form 1902, då folkskolan funnits i drygt ett halvt sekel. Dessa användningar, skolans och studiecirkelns, kan i sin tur jämföras med den mer sentida användningen i olika yrkesutbildningar, vilket uppstår i större skala på 1990-talet.

Vad som intresserar mig här är inte främst hur skönlitteratur används, utan vilka motiveringar man kan finna för läsning och användning av skönlitteratur, både i och utanför formell utbildning. Vilken betydelse har berättelser för oss som människor i existentiell mening? Vilken kunskap och etik förmedlas med skönlitteratur? Vilken slags nytta har den? Vilka möjligheter till frihet öppnar litteraturen för och hur används den mot olika former av förtryck? I relation till dessa motiveringar kan en underförstådd kritik utläsas, mot den ställning skönlitteratur har i vår tids utbildningssystem särskilt i den utveckling som vuxenutbildningen genomgår mot nya krav på effektivitet och begränsning till endast viss och begränsad form av kunskap.

Människan som berättande varelse

Människan kan beskrivas som en berättande varelse. Alla människor har sin historia att berätta, om sitt eget liv eller händelser man varit med om. Alla har vi våra återkommande historier om centrala händelser i våra liv. När vi berättar sätter vi samman enskilda händelser till en intrig, ett händelseförlopp som utgör berättelsens kärna. Så berättar vi om våra liv för att komma ihåg och förstå det, både för oss själva och andra. Berättelserna förändras med ålder och tid, allteftersom vi gör nya erfarenheter. Vi kommer efterhand och på distans ihåg det förflutna på ett annat sätt än tidigare. Berättelsen gör att vi tolkar om oss själva och vårt eget liv i en ständigt pågående process. Så kan ett liv ses som en sammanhängande historia, som ständigt tolkas och tolkas om. Människans liv är en berättelse.(Ricoeur, 1984)

Berättelser i den vida meningen kan användas på en mängd olika sätt. Vetenskapligt sätt utgör berättelsen området för mening och meningsskapande. Vi kan vetenskapsteoretiskt skilja mellan den materiella, den organiska och den mentala sfären i verkligheten. Varje sådan sfär eller nivå motiveras vetenskapligt på olika sätt. Berättande mening tillhör den mentala sfären. Här organiserar vi enskilda delar av medvetandet till meningsfulla händelser i den ständigt pågående aktivitet. Studiet av det mentala området utgår från språket och metoden för att komma åt denna mening är genom att tolka språket i tal och skrift. Den språkliga förmågan, eller den berättande kompetens som innefattar förmågan att bedöma en historias rimlighet, uppstår hos barn mellan två och tio år. Berättelsen används på olika sätt inom olika vetenskaper, i psykologin på ett sätt, i litteratur- och historievetenskap på ett annat. Bortom dessa enskilda vetenskaper kommer man ytterst till frågan om hur människans existens, vårt sätt att vara, hänger samman med berättelsen (Polkinghorne, 1988). Att vara mänsklig innebär att vara meningsskapande, att uttrycka mening genom språket. Berättelsen finns i tiden som blir mänsklig genom berättelsen. Berättelsen får sin fulla mening när den uttrycks som temporal erfarenhet, en erfarenhet i tiden. Den mänskliga erfarenheten kan sägas vara trefaldig genom att nuet, det förflutna och framtiden utgör en enhet. Uppmärksamheten i nuet hänger samman med minnet och den förväntan vi riktar mot framtiden. Det nu i vilket vi tolkar och berättar hänger samman med dåtid och framtid. Tiden och erfarenheten är trefaldig. Människan är en varelse som på det sättet skapar mening, om sitt eget liv och den värld som omger oss. Vi förstår oss själva genom att lära känna världen (Ricoeur, 1984).

Berättelsens funktion

En sådan förståelse av människan och berättelsen utgår från att människan är insatt i ett sammanhang i tiden, i sin historia och den allmänna historia vi är en del av. Det innebär att vi också tolkar och förstår oss själva utifrån detta sammanhang. På samma sätt som våra egna liv förändras så förändras historien och vi med den. De bästa självbiografierna sätter in det egna livet i det samhälle och den historia man formats i, och varit med om att utforma. Denna historia benämns ibland tradition eller kulturellt arv (Gadamer, 1985, Ricoeur, 1992). Den tid, den plats vi växt upp i har format oss som dem vi är. Vi har så ett lokalt, ett regionalt, ett nationellt och ett västerländskt arv med oss. Detta arv utgör de traditioner som blir till delar av våra berättelser och de berättelser vi tar del av, från andra och från de nedskrivna berättelserna, det vill säga skönlitteraturen. Individens egen berättelse hänger samman med de gestaltande berättelser vi kan ta del av i skönlitteraturen.

Berättelsen lyfter oss ur det levda livet så att vi får syn på det på ett annat sätt än om vi bara lever på utan att granska det. Kierkegaards berömda formulering att vi lever livet framlänges, men förstår det baklänges, är ett uttryck för att berättelsen fungerar som ett sätt att förstå livet (Garff, 2002).  Men förståelsen baklänges hänger samman med uppmärksamheten i nuet och hur vi lever framlänges. Berättelsen, både vår egen och andras, gör att vi tolkar det på ett nytt sätt och den ger en distans till det levda liv vi är mitt uppe i. Tillägnelsen av en berättelse gör att vi tolkar om det liv vi lever och förstår det på ett nytt sätt. Därmed kommer vi att tänka, handla och leva på ett annat sätt, än om vi inte hade berättat, läst eller hört berättelsen. Mening skapas genom denna ständigt fortgående spiral, livet, berättelsen, det berättade och omtolkade liv som levs på annat sätt genom berättelsen.

Med en sådan utgångspunkt kan vi säga att berättelsen är allmänmänsklig. Den tillhör på så sätt själva kärnan av det mänskliga livet. Härifrån närmar vi oss frågan hur dessa berättelser funnit plats i tid och rum, i olika historiska situationer och i olika sociala och institutionella sammanhang. Redan det vi kallar skönlitteratur, romaner, noveller, drama, poesi, är historiskt utformade. Historiskt sett, och på många håll i världen, berättar man muntligt. De muntliga berättelserna ligger till grund för uppkomsten av de första västerländska berättelserna, liksom till exempel rapen har sitt upphov i afrikanska berättelser. De första nedskrivna berättelserna i den västerländska kulturen är Bibeln i den judiskt-kristna traditionen och Homeros verk i den grekiska. Därefter kan vi följa litteraturens utveckling historiskt. Det är först under andra hälften av 1900-talet som vi i större skala får del av litteratur och berättelser från andra delar av världen. Jag ska här begränsa mig till några exempel för motiveringar av skönlitteratur i olika historiska situationer och sammanhang.

Skönlitteratur i svensk studiecirkel

Skönlitteratur är den form av litteratur som ligger det mänskliga livet närmast, jämfört med facklitteratur. Den egna erfarenheten i livet kan jämföras med den erfarenhet som gestaltas i litteraturen. Att i grupp gå samman för att gemensamt läsa en text är närmast ett universellt fenomen, som i Sverige för ca 100 år sedan tog sig särskilda former. Att människor samlas i en grupp för att läsa och diskutera en text har förekommit under lång tid i människans historia. Den svenska studiecirkeln har delvis sitt ursprung i bibelläsning. Från mitten av 1800-talet började människor läsa Bibeln gemensamt inom samfundet. I stället för att prästen i predikstolen lade ut tolkningen av Bibeltexten, så började människor själva göra egna tolkningar av den. Detta var under en tid förbjuden verksamhet och pågick i hemlighet. Egen läsning av centrala texter har återkommande av auktoritära och diktatoriska regimer setts som farlig för makten. Det sätt att läsa som tillämpades vid läsningen i hem och bönehus har kallats begrundande läsning (Ambjörnsson,1988). Den läsarten överfördes vid studiecirkelns formella utformning till de rekommendationer som fanns för läsning av skönlitteratur i de studiecirklar som startades från 1902. Tidigare fanns informella cirklar sedan lång tid tillbaka. Oscar Olsson, som var medlem av den tidiga folkrörelseverksamheten, nykterhets- och arbetarrörelse  lade fram förslaget om studiecirkel på IOGT:s kongress 1902. Han hade själv prövat cirkeln i praktiken sedan några år. I folkrörelsearkiven finns gott om vittnesbörd om att studiecirkeln tillämpats i stora delar av landet under större delen av 1800-talet. Själva motivet för Olssons förslag var att göra böcker tillgängliga och få tillgång till bibliotek. Det fanns en möjlighet till statsanslag för folkbibliotek som sedan en tid funnits i folkrörelsernas arbete, och den möjligheten såg Olsson. Det fanns och finns idag ett antal regler och rekommendationer för hur cirkeln ska tillgå, som att träffas under vissa fasta tidpunkter, är ett visst minimiantal, etc. Den ideala cirkeln ska ligga i biblioteket då närheten till böcker var central. Själva grundtanken var att finna vägen från den egna vardagliga erfarenheten, till litteraturen. Skönlitteraturen ansågs ligga den egna erfarenheten närmast och förordades därför som det främsta bildningsmedlet (Gustavsson,1991). Vilken slags litteratur som skulle läsas fanns det också rekommendationer för. Alla institutionaliserade, formella, eller informella sammanhang har sin kanon, och Olsson hade sin. Den delgav han rörelserna med hjälp av listor på läsvärda böcker (Ambjörnsson,1988 ).  Det rörde sig om västerländska klassiker och den realistiska litteraturen stod högt i kurs. Olsson motiverade läsning av skönlitteratur i motsats till dem som hävdade att man skulle lära ”av livet självt”. Detta riskerade att stanna vid dagshändelsernas yta, säger Olsson. De mänskliga värdena kan ”inte meddelas och mottas som skolkunskaper, de måste upplevas för att kunna tillägnas”. Det är den egna läsningen som åstadkommer detta. Därmed förordas självstudier som knyter an till dagliga intressen och sysselsättningar. Cirkeln utgår från att deltagarna läser en text hemma och sedan samtalar om den tillsammans. Detta ska ske ”i kamrat- och vännekretsen” och det ska ske under hemlika förhållanden (Olsson, 1921 ) Kamratcirklar är den mest långvariga cirkelformen, som ibland kan sträcka sig över flera årtionden. Meningen med skönlitteraturen är alltså att den länkar den egna erfarenheten till något mer allmänt, till allmänmänskliga erfarenheter. Man begrundar och bearbetar det lästa tillsammans i den egna kretsen. Detta blir ett sätt att lyfta sig över vardagen och få distans till det egna livet och att knyta sin egen erfarenhet till mer allmänmänskliga erfarenheter, i vilket det individuella och kollektiva förenas. Studiecirkeln kan så sägas vara utformad av folk själva i de folkliga rörelserna. Det var, som man uttrycker det i traditionen en bildning ”icke endast för, utan också genom folket”.(Gustavsson, 1991s.125ff.). Det utmärkande är att människor själva söker, väljer och tolkar berättelserna utifrån sina egna livserfarenheter. På så sätt har studiecirkeln en frigörande potential, som en väg att vidga sin egen erfarenhet, för att på så sätt bli en socialt, politiskt eller kulturellt handlande människa som förändrar sina livsvillkor.

En studiecirkel i Teheran

En studiecirkel under helt andra förhållanden möter vi under sent 1900-tal i Azar Nafizis bok, Att läsa Lolita i Teheran, Liv genom böcker (2005). I mullornas Teheran är läsning av västerländsk skönlitteratur förbjuden. Huvudpersonen, som är universitetslärare, bildar en studiecirkel, i huvudsak för kvinnor, som träffas i hemlighet och lånar böcker av varandra. Romanen Lolita är skriven av den ryske författaren Nabokov och handlar om en ung kvinna, eller flicka, som hålls fången av en äldre man. Lolita blir bestulen på själva livet av denne förövare. Hans motiv är enligt Nafizis tolkning att ta hämnd på en totalitär regim. Att läsa Lolita i Teheran blir en exempelsamling över hur västerländsk litteratur kan tolkas på annat sätt än den hävdvunna, utifrån en annan tolkningshorisont. Nu ger den en beskrivning av det egna förtrycket och visar på vägar ut ur det, till befrielse. Samtidigt finns stora likheter i själva uttrycket för hur läsning av litteratur motiveras med de som jag tidigare beskrivit. Vid det första cirkelmötet försöker läraren motivera varför läsning av skönlitteratur kan vara berikande. ”Jag förklarade att de flesta stora alster var avsedda att vidga föreställningsförmågan, att få en att känna sig som en främling hemma hos sig själv” (Nafizi, 2005. s.118). Skönlitteraturen får oss att ifrågasätta det vi tar för givet. Stelbenta traditioner och förväntningar som tas för givna får genom litteraturen en mer nyanserad bild. När den kvinnliga läraren möter den stelbenta moralen hos en del av de manliga deltagarna säger hon: ”En stor roman skärper ens sinnen och intensifierar lyhördheten för livets och människornas invecklade beskaffenhet, och förebygger den självgodhet som uppfattar moralen som bestämda formler för gott och ont” (Nafizi, 2005, s.163).  Detta befrielsetema, litteraturens förmåga att öppna för frihet, möter vi ständigt återkommande, historiskt och i olika samhällen.

Som synvända på världen

Den i Palestinske, i USA verkande professorn i litteratur, Edward Said, motiverar skönlitteratur som ett kritiskt verktyg. I en tid då vi får våra bilder av världen serverade genom nyhetsbyråer och media, behöver vi alternativa beskrivningar av världen. Media går alltid maktens ärenden, säger Said. Vi i västerlandet är instängda i den mediala diskurs som går hand i hand med den ekonomiska och politiska makten. Synen på Orienten, det orientaliska, är skapat av västerländska intellektuella, som projicerat sin bild av ”den andre”, som underordnad det västerländska förnuftet och upplysningen (Said,2000 ). Said är en av föregångarna till den postkoloniala skolbildningen. Under kolonialismens epok dominerades synen på de koloniserade länderna av kolonialmakterna, en maktordning som ligger kvar även idag. Samtidigt som kolonierna började frigöra sig från förtrycket vid andra världskrigets slut, publicerades de första skrifterna den postkoloniala teorin. Den utgår från det av Hegel skapade begreppet ”den andre” och det som kallas herre-slavdialektiken. Herren och slaven är beroende av varandra och skapar varandras identiteter och det sker i en över- och underordning (Hegel, 1807). Arbetare-kapitalist, blev Marx övertagande av tanken, man-kvinna blev Simone de Beauvoirs och kolonisatör-koloniserad blev Franz Fanons. De två sistnämnda båda skrivna i Paris under 40-talet (Beauvoir, 1947, Fanon, 1952).

Ur det synsättet växer en annan form av skönlitteratur som gestaltar de dubbla erfarenheter som det innebär att vara född i en del av världen och flytta till en annan, från syd till nord, från de koloniserade delarna av världen, till Europa eller USA. Centralpunkterna för postkolonial litteratur har varit Indien och Karibien. I den postkoloniala litteraturen finns ett avtäcknings- och befrielsetema. Det innebär att vi vid intensiv läsning tvingas att inta ett annat perspektiv på tillvaron än det vi är invanda vid. Vi lär oss se på underordnande och förtryckande förhållanden som vi kanske själva är med om att bidra till och hur vi ser på människor med andra kulturtillhörigheter med en annan bakgrund än den vi själva har. Identiteter och grupptillhörigheter blir i det perspektivet inte längre fasta och oföränderliga, de blir till hybrider, blandningar som motsäger det entydiga. De blir till skillnader som inte ens bör eller kan integreras i en större helhet i vilken majoritetens värden dominerar (Bhabha, 1994). Den ryske litteraturkännaren Michail Bachtin hävdade den flerstämmiga dialogen, i vilken varje röst talar för sig och är i sin egen rätt. Han fann den i Dostojevskijs romaner och han studerade den karnevalskultur som gav upphov till den rabulistiska, omstörtande litteratur jag ska återvända till (Bachtin, 1991). Det mest kända och omtalade exemplet är Salman Rushdies Satansverserna. För den boken fick han en fatwa, en mullornas förbannelse, och hans liv har sedan dess varit hotat. Rushdie gestaltar i boken det postkoloniala begreppet hybriditet. Det är en uppfattning om hur identiteter formas när människor kommer från en del av världen och förflyttas till en helt annan, i det här fallet från Bombay till London. De dubbla erfarenheter människor får som lever så utgör något annat än om man är född, uppväxt och tillbringar sitt liv på endast en plats. Eller rättare, om man har ensidiga, och därtill frusna erfarenheter, i vilka inga nya perspektiv på tillvaron blir möjliga. Den postkoloniala litteraturen gestaltar på det sättet en rik erfarenhet, ofta med den paradoxala dubbelhet som uppstår mellan det bekanta och det främmande i växelverkan. I den typen av litteratur växlar kritiska perspektiv, både i förhållande till det man kommer ifrån, och det man kommer till. Rushdie växlar i Satansverserna ständigt mellan Bombay och London och gestaltar en halsbrytande drift med båda miljöerna. Jämfört med den bittra instängdhet man finner i Blooms utläggningar gentemot dem som använder litteraturen för befriande ändamål, framstår den typen av litteratur som både rikare och träffande i förhållande till världens tillstånd. Den sudanesiske författaren Tayeb Salihs Utvandringens tid vänder på historien från Mörkrets hjärta, den roman som betecknats som imperialismens stora verk av Joseph Conrad. Färden går från Sudan och till London och slutar i samma fasa som Conrad beskriver eller vi kan se gestaltad i filmen Apocalyps now. Om vi utgår från att litteraturens funktion är att berika oss med nya tolkningar, har vi här berättelser som ställer ens invanda och bekanta bild av världen på huvudet. Vi tvingas att se större delar av världen än den vi själva ditintills sett och förstått och ger oss en synvända.

Den etiska motiveringen

En central gestalt i västerländsk filosofi är Aristoteles som levde 300 f.kr. i Atén. Hans bok, Den Nikomachiska etiken har idag stort inflytande över diskussionen både om kunskap och etik. En inflytelserik filosof idag, den amerikanska filosofen Martha C Nussbaum, har starkt bidragit till vad man kan kalla en aristotelisk renässans. Hon förnyar och vidgar diskussionen och förståelsen av både kunskap och etik och hävdar en annan syn på utbildning än den som idag dominerar västvärlden. Den betydelse hon haft för olika typer av utbildningar är att hon angivit motiveringar för skönlitteratur, som haft särskild betydelse för yrkesutbildningar. Det centrala begrepp hon använder är fronesis, praktisk klokhet. Det är ett begrepp för kunskap som innefattar det etiska och som utgår från frågan: hur ska jag handla på ett klokt sätt? Att handla klokt innebär att kunna bedöma vad som är det riktiga att göra i den situation man befinner sig i. Hur vet jag då det? Genom att kunna bedöma situationen, vilket kräver att lyhört lyssna sig till vad som behöver göras, att använda sitt omdöme och handla därefter. Att handla klokt innebär att handla för det bättre, det goda, både för mig själv och andra. Detta är något som bygger på långvariga erfarenheter, som man gjort inom sitt yrke eller i sitt eget liv (Nussbaum,1990). Motiveringen för användning av skönlitteratur är att den skaffar oss den erfarenhet som gör att vi kan handla på ett klokt sätt. Detta är en form av kunskap som ställer berättelsen i centrum. Den förekommer på olika sätt i många kulturer. Ett levande exempel jag själv iakttagit är från Sydafrika. I en by eller ett township sitter en människa som är central för gemenskapen genom att hon är den som människor kommer och frågar om råd när de är i brydda situationer. Denna kvinna, för det är oftast en kvinna, lyssnar lyhört till problemet. Så tänker hon ett tag och så berättar hon en historia. Berättelsen är hämtad ur den tradition hon tillhör och den ger inte ett direkt svar på hur man ska lösa problemet, men ger den som frågar andra vinklar att själv hantera det.

Den fråga man kan ställa är denna; om man är ung och inte hunnit skaffa sig så mycket erfarenhet och om man genomgår en modern utbildning, vad gör man då för att skaffa sig den? Svaret lyder: skönlitteratur, den indirekta vägen till mänsklig erfarenhet (Nussbaum, 1995,1997). Hon tänker sig att den klokhet som bygger på långvarig erfarenhet i det moderna samhället kan återfinnas på andra vägar, genom och i litteraturen. Hennes eget fält är juridiken, som utgör ett gott exempel för hur man kan tänka. En jurist ska kunna lagarna, men en lag ska alltid tillämpas på enskilda rättsfall. Det är just i den tillämpningen av lagen, i det konkreta rättsfallet som det goda omdömet kommer till användning. Det goda omdömet bygger på tidigare erfarenheter, på kännedom om människor och det djupt mänskliga. En svartvit människosyn dömer ut vissa som onda och andra som goda, medan en mer nyanserad bild oftast framställs i de skönlitterära berättelserna. Detta är en verkan av skönlitteratur vi mött tidigare, hos både Olsson och Nafizi. Det närmar oss till tanken att skönlitteratur har praktisk betydelse. Praktisk användning av kunskap närmar sig tanken om vad som är nyttigt.

Skönlitteraturens nytta

I vår tids utbildningar ställs allt oftare det nyttiga mot det onyttiga. Nyttigt betecknar allt sådant som ger ekonomisk vinning, i nationalekonomin kallat gränsnytta. Vi väljer sådant som ger högsta ekonomiska avkastning eller en köper den vara vi anser ha det optimala priset. Nytta motiveras därtill vanligen filosofiskt med utilitaristiska argument, den i västvärlden dominerande moralfilosofin. Utility betyder ju nytta och mätaren för nytta är åstadkommen lycka. Vad sedan lycka består av utgör den stora diskussionen. För många utilitarister är det att öka lusten och minska lidandet, för andra är det vilka preferenser vi har, vad man föredrar framför något annat. Det innebär att i vidare mening avgöra vilka konsekvenser en viss handling har som är måttstocken för det moraliskt goda. Beteckningen nytta i anslutning till utbildningssystemet inriktas alltmer mot nationell konkurrens. Det som ger Sverige en bättre position i konkurrensen på världsmarknaden betecknas som det mest nyttiga. Särskilt gäller det de i anslutning till EU vanliga beteckningarna livslångt lärande och anställningsbarhet. Det medför att estetiska ämnen som skönlitteratur utrangeras eller marginaliseras i olika former av utbildning. Nytta i den här snäva meningen, motiverad med ekonomi och konkurrens, finner idag sitt motstånd och möter andra synsätt i den internationella forskningen (Gustavsson, 2009).

En annan utgångspunkt för nytta finner vi återigen i den aristoteliska traditionen. Här är lycka liktydigt med eudaimonia, människans utveckling av sina slumrande anlag och komma till sin fulla rätt som människa och medborgare. Detta har vidareutvecklats i vår tid av Martha Nussbaum och nationalekonomen Amartya Sen. En av deras huvudtankar är att om ett land ska kunna utvecklas ekonomiskt måste det bygga på att utveckla mänskliga förmågor. De kritiserar den snäva gränsnyttan och utilitarismen för att vara för begränsande. De vidgar ekonomisk utveckling till att omfatta demokrati och mänskliga rättigheter som villkor för social utveckling. Men det räcker inte med att ha rätten att delta, man måste även bibringa människor förmågan att delta. Förmåga bygger på att varje människa har en potential, slumrande möjligheter att utveckla. Ett gott liv är ett liv i vilket man fått tillfälle att utveckla sina slumrande möjligheter och ett gott samhälle är ett samhälle som ger rika möjligheter till det. Ett bra utbildningssystem öppnar vägar för en mångfald av möjligheter för många olika människor och deras skiftande anlag. Det är dessa möjligheter som stäcks när man inriktar utbildningar på den smala nyttan och nationell konkurrens. Vi kommer då att betraktas som enbart ekonomiska varelser, som eftersträvar vår egen fördel på marknaden. Här finns alltså skilda synsätt på människa, samhälle och ekonomisk utveckling. Med utgångspunkt från ett vidgat synsätt på människa, nytta och kunskap kan vi utveckla andra synsätt på utbildning än det dominerande i västvärlden idag, ett system som bygger på mänskliga förmågor och eudaimonia (Gustavsson, 2012). Hur ser ett sådant vidgat synsätt ut i förhållande till motivering för skönlitteratur? En uppfattning som hävdar nyttan med skönlitteratur står i kontrast till ett som hävdar l’art pour l’art, konsten för konsten egen skull. Det innebär att den har sitt eget värde, sitt egenvärde. I filosofin betecknas detta som intrinsikalt värde. Extrinsikalt värde är ett värde för något annat. Har något ett värde i sig behöver det inte ha något värde för något annat utanför sig självt. I senare tids diskussion har ibland värderationalitet ställts mot instrumentell rationalitet, det första som hävdar värden som något för sig utanför det instrumentella, som brukar omsättas till medel för att nå effektiva mål, så kallad mål-medeleffektivitet. Detta problem knyter an till själva uppfattningen om litteraturens värde.

I diskussionen om litteratur har en uppfattning om en given kanon länge haft stort utrymme. En kanon innebär en fast uppsättning litteratur som anses ha företräde framför annan, oftast bestående av ett antal västerländska klassiker. En av de mest inflytelserika har varit den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom och hans bok Den västerländska kanon (2000). Här representeras kanon av de stora västerländska klassikerna, från antikens Homeros till 1900-talets Proust och Joyce. Denna skara toppas av Shakespeare, den störste. Kriterierna för det urval Bloom gör är estetiska bedömningar. Dessa kriterier och denna litteratur betecknar han som universella, vilket innebär att de västerländska klassikerna är giltiga över hela världen, i alla kulturer. Detta sägs samtidigt som andra kulturers litteratur ignoreras eller anses mindre värd. När Bloom konfronteras med författare från andra kulturer och uppfattningar som hävdar olika och andra identiteter som uttrycks i litteraturen avvisar han detta som ”förtrytelsens skola” (Bloom,2000 ).

Ett kontrasterande synsätt på litteratur och nytta möter vi hos en svensk författare, Carl-Göran Ekerwald. Ekerwald har under många år, särskilt på folkhögskolor, studieförbund och folkbibliotek föreläst och skrivit om skönlitteratur och dess användning. Han hävdar skönlitteraturens nytta. En av hans senare böcker bär titeln Läsa innantill och bli en annan – Om skönlitteraturens nytta. Ekerwald är mycket beläst. Han har en hel lagård full med böcker. Han behärskar flera språk, även de klassiska och kan därför ge andra tolkningar av litteratur än den gängse, oftast torgförd av litteraturvetare. Så här ungefär lyder Ekerwalds motivering för nytta: Skönlitteraturen kan påverka vårt humör, den kan tina upp frusna tankar och känslor. Den kan väcka aptit på livet och fungera som en väckare, ”öronväckare” som ibland kan bli till en riktig ”örfil”. Den kan underhålla, det vill säga ”hålla under” när vi riskerar att trampa igenom. Ekerwald är inspirerad av den rabulistiska traditionen, efter den franske renässansförfattaren Rabelais. Figuren Panurge hos Rabelais hade till uppgift att slänga en näve salt i de sovande dryckesbrödernas vidöppna gap för att väcka dom och återge dom törstens välsignelse. Så kan och bör också skönlitteraturen fungera (Ekerwald,2006 ).

Med ett sådant synsätt kommer både annan litteratur än den vi finner i den gängse kanon till synes och andra tolkningar av klassikerna än de gängse. När Ekerwald berättar om Shakespeares Hamlet till exempel, framstår det närmast farsartade i tragedin. När giftet hälls i kungens öra när han sover, kluck, kluck, kluck, är det en annan Shakespeare som framträder, än den som Bloom hyllar med enbart estetiska kriterier. Berättelserna blir högst levande och har inspirerat många unga människor till att läsa skönlitteratur. Detta tar litteraturen ut ur finrummet och placerar den mitt i det liv vi lever. Den kulturella tradition detta synsätt kommer ur är karnevalskulturen. Den börjar med den antike guden Dionysos, rusets och utlevelsens gud, i motsats till Apollon, måttfullhetens, balansens och förnuftets gud. Det dionysiska levde vidare under medeltiden i karnevalerna som återkom årligen under en viss månad. Meningen med karnevalen var att för en tid vända upp och ned på maktförhållandena. Det av kyrkan betecknade som heligt skulle dras ned i det jordiska, i dyngan, och ur dyngan skulle något nytt, heligt växa. Det innebär att världen vänds upp och ned för en tid (Ekerwald,2006, Bachtin, 1984)..

Sammanfattning

Vi har alltså sett att skönlitteratur kan motiveras och användas på en rad olika sätt. Om vi utgår från att människan är en berättande varelse och att berättandet är centralt för förståelsen av våra liv, så skulle man kunna nöja sig med att säga; att berätta och ta del av berättelser är centralt mänskligt. De uttrycker och vidgar det mänskliga. Sedan skiljer sig motiveringarna, både för vilka värden som ligger i berättelsen och litteraturen och vilken slags litteratur som är läsvärd. Vi har angivit följande motiveringar: Den indirekta vägen till mänsklig erfarenhet (Nussbaum), den estetiska motiveringen (Bloom), den nyttiga motiveringen (Ekerwald), att förena det enskilda och allmänmänskliga (Olsson), befrielsen ur andligt eller kulturellt förtryck (Nafizi). Den huvudsakliga skillnaden i uppfattning om skönlitteraturens motivering är mellan den renodlade estetiska motiveringen och de uppfattningar som hävdar att den producerar andra värden eller något som kan kallas ”nytta”. Att som Nussbaum hävda den indirekta vägen till mänsklig erfarenhet för att i sin tur åstadkomma ett klokare handlande är ett steg mot nyttan i den vidare meningen. Hos både Olsson och Nafizi finns en emancipatorisk motivering. Olsson använder inte ord som subversiv, utan snarare att ge bättre redskap för politisk och social beredskap för handlande. Nafizi ser litteraturen som subversiv mot den begränsande makt som mullorna utövar. Said ser det västerländska förtrycket och söker vägar till befrielse ur det och den postkoloniala litteraturen gestaltar förtrycket och ger oss andra perspektiv på världen än de som serveras i media. I det nyttobegrepp som Ekerwald uttrycker som jämförelsematerial, upplivat humör och ge näring åt frusna tankar och känslor har förändrande- eller reformatoriska konsekvenser. Den rabulistiska traditionen är subversiv gentemot samma typ av makt som den Nafizi läser i. Blooms förtrytelse och upprördhet inför det han kallar ”förtrytelsens skola”, det vill säga ”feminister, afrocentrister, marxister, Foucaultinspirerade nyhistoricister eller dekonstruktörer”, blir förklarlig i det ljuset (Bloom,2000, inledn.).  Det är alla som ser litteratur som ett hjälpmedel ur förtryckande förhållanden. ”Att ta strid för det estetiska värdet är alltid en dumhet”, säger Bloom. Ja, om det görs på det ensidiga sättet, blir hans utsagor lika stelbenta som mullornas religiösa dogmer. Ett annat sätt att ta strid mot religiös eller politisk dogmatism av västerländskt slag finner vi i den postkoloniala litteratur som väl också får anses ingå i ”förtrytelsens skola”.

Uttryckt i termer av identitet och den identitetspolitik som varit Blooms främsta motståndare, riktas kritiken mot honom med en slogan: ”den vite, medelklassen, mannen, med heterosexuell läggning”. Därtill kan läggas, den döde, vite mannen. Den filosofiska motiveringen hämtas från Foucault och hans tanke om en norm som marginaliserar det som faller utanför normen, det vill säga annan hudfärg, annan klass, kvinnor och homosexuella. Det är just getaltandet av de erfarenheter som gjorts av alla dessa grupper och som har sina författare, som utrangeras av Bloom med enbart estetiska kriterier.

Konsekvenser för utbildning

Utbildning och bildning hör samman. I det allmänna skolsystemet återkommer bildningstanken då och då som motvikt mot en ensidig instrumentell inriktning eller för att bredda alltför specialiserade utbildningar. Läsning av skönlitteratur brukar hänföras till bildningsmomenten. Inom vuxenutbildningen, som snabbt genomgått en genomgripande sådan utveckling under senare årtionden, har skönlitteratur blivit ett alltmer åsidosatt ämne, ett marginaliserat lärostoff. I folkbildningsverksamheten, där skönlitteratur i dess begynnande skede var det främsta bildningsmedlet, har läsning av skönlitteratur successivt gått tillbaka. Detta hänger samman med hela utbildningssystemets och samhällets ekonomisering, i vilket dimensioner som humanism och demokrati marginaliserats. Den korta vägen mellan utbildning och yrke, ger inte tid och utrymme för de omvägar för kunskap som läsning av litteratur innebär. Med de uppmärksamhetens läsarter som alla här förordar, framstår de krav på studietakt som drivs politiskt som en absurditet.

I ett sådant tillstånd, som idag har närmast global räckvidd, närmar sig Nussbaum problemet på ett något annat sätt. I boken ”Not for profit: Why democracy needs humanities”, hävdar hon humanvetenskaperna, innerfattande skönlitteratur som ett nödvändigt medel för att bygga demokratiska förhållanden. Litteraturen är den narrativa fantasi som behövs för att sätta sig in i andra människors livsförhållanden. Den ger utrymmet för att kritiskt studera de gemensamma globala frågor som människan står inför (Nussbaum, 2010).

Referenser

Ambjörnsson, R. (1988). Den skötsamme arbetaren: idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930. Stockholm: Carlsson.

Arvidson, L. (1991). Folkbildning och självuppfostran: en analys av Oscar Olssons idéer och bildningssyn. Stockholm: Tiden.

Bachtin, M. (1991). Rabelais och skrattets historia: François Rabelais’ verk och den folkliga kulturen under medeltiden och renässansen. (2. uppl.) Gråbo: Anthropos.

Beauvoir, S.D. (1999). Beauvoir: ur ”Det andra könet”. Stockholm. Geber

Bhabha, H K. (1994) The location of culture. London, Routledge

Fanon, F. (1971) Svart hud, vita masker. Göteborg, Daidalos

Bloom, H, (2000) Den västerländska kanon : böcker och skola för eviga tider. Lund. Brutus Östlings förlag

Ekerwald, C.G, (2006) Läsa innantill och bli en annan : om skönlitteraturens nyttighet. Stockholm, Karneval

Garff.J (2002). Sören Kierkegaard- En biografi, Uddevalla, Nya doxa

 

Gustavsson, B. (1991). Bildningens väg: tre bildningsideal i svensk arbetarrörelse 1880-1930. Stockholm Wahlström o Widstrand

Gustavsson, B. (2009). Utbildningens förändrade villkor: nya perspektiv på kunskap, bildning och demokrati. (1. uppl.) Stockholm: Liber.

Gustavsson, B. (2012). Bildning och nytta. Under utgivningHegel, G.W.F. (2008). Andens fenomenologi. Stockholm: Thales.Langer, J.A. (2005). Litterära föreställningsvärldar: litteraturundervisning och litterär förståelse. Göteborg: Daidalos.Nafisi, A. (2005). Att läsa Lolita i Teheran: liv genom böcker. Stockholm: Bonnier.

Nussbaum, M. C.(1990)  Känslans skärpa, tankens inlevelse : essäer om etik och politik. Stockholm. Symosion

Nussbaum, M.C., (2010) Not for profit : why democracy needs the humanities. Princeton, Princeton university press  

Nussbaum, M. C. (1997) Cultivating humanity : a classical defense of reform in liberal education. Harvard university press

Nussbaum, M.C., (1995) Poetic justice : the literary imagination and public life. Beacon press

Olsson, O. (1921) – Folkbildning och självuppfostran. Stockholm. Tiden

.Polkinghorne, D.E. (1988). Narrative knowing and the human sciences. Albany: State University of New York Press.

Ricoeur.P. (1985). Time and Narrative. Chicago. Chicago university press

Said, E.W. (2000). Orientalism. Stockholm: Ordfront

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s