I en tid då människan bestäms ekonomiskt, som målsökande varelser, likt robotar, och ropen på mening ramlar ne i det enklaste och mätbara, finns ändå skönlitteraturen. Vi är berättande varelser, våra liv är våra berättelser. Men vad är skönlitteratur till för? Den är en indirekt väg till mänsklig erfarenhet, den är ett jämförelsematerial för vårt här och nu, eller som titeln på Carl-Göran Ekerwalds bok Läsa innantill och bli en annan: Om skönlitteraturens nytta. Att bli en annan innebär att överskrida sig själv, att komma till något annat än sin egen alltför instängda och invanda värld. Kort sagt, litteraturen sammanbinder oss med världen, genom att vi med den överskrider både tid och rum.

Ända sedan jag var elev på folkhögskola har jag läst skönlitteratur. På frågan vad jag ska läsa var svaret: ”Du ska läsa allt”. Det är ett bra svar. Man väljer själv i ett urval som är bestämt av vad människor genom sekler återkommit till, men där det ständigt tillkommer nytt. Det är vi själva som gör urvalet och texten är till större delen vår egen tolkning. Det nya som alltmer intresserat mig under senare år är den sk postkoloniala litteraturen. Den kännetecknas av att författarna kommer från ett koloniserat land, oftast från södra halvklotet och flyttar till ett land på det norra. De flesta utgår från det förtryck som man utsätts för i ett kolonialt system och söker frigörelse ur. Två exempel: Salman Rushdies berömda roman Satansverserna rör sig mellan Bombay och London och huvudpersonen förvandlas till en hybrid, varken det ena eller det andra, men något tredje. Det är en roman i sin egen rätt som inte behöver politiseras. Varför denna dom, denna fatwa? Tayeb Salih vänder rörelsen på Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta, som utgår från Themsen, in i det mörka Afrika, där den stora erövraren Kurz utropar ”exterminate all the brutes”.  Salihs Den stora utvandringen utgår från en by i Sudan  till London och tillbaka, med ett annat erövringstema men med samma förfärande, ”Horror, horror”.  Ja, listan kan göras lång.

 Hela denna utveckling i litteraturen innebär även en omvärdering av den västerländska litteraturen. I Azar Nafizis bok ”Att läsa Lolita i Teheran: liv genom böcker”, visar Nafizi alternativa tolkningar av flera stora västerländska romaner. En grupp kvinnor i en hemlig läsecirkel i Teheran läser litterära klassiker som ett sätt att komma ur förtrycket och överskrida sin egen i deras ögon inskränkta värld. I vår värld, där medvetandet bestäms av media, med endimensionella föreskrivna sanningar som går maktens ärenden, behövs andra beskrivningar, bilder och perspektiv, som överskrider vår begränsande horisont, ut i världen. Goethes berömda ”Världslitteratur”, som oftast tolkats som den västerländska litteraturens spridning över världen, blir i en sådan förståelse något annat. Alla litteraturer är partikulära, säger Goethe i samtal med sin vän Eckerman, det är när de olika litteraturerna från olika delar av världen speglas i varandra, som vi kan börja tala om världslitteratur.

Bernt Gustavsson

(Ur en kommande artikel i Folkhögskolans tidskrift)